Beslut 2003-02-14 (reg.nr 23-908-02)

Anställning som forskarassistent. Betydelsen av docentkompetens.

Ärendets bakgrund

Uppsala universitet ledigförklarade en anställning som forskarassistent i arkeologi. Bland de sökande fanns X och Y.

Sakkunnigutlåtande lämnades av lektor CF, Århus, som rangordnade en i ärendet ej aktuell sökande, G, som etta och X som tvåa. Y rangordnades som trea tillsammans med en i ärendet ej aktuell sökande, Z.

Rekryteringsgruppen vid historisk-filosofiska fakultetsnämnden föreslog i första hand att G skulle anställas. Y rangordnades som tvåa, X som trea och Z som fyra. Beträffande rangordningen mellan de tre sistnämnda anförde rekryteringsgruppen följande. När det gäller att rangordna de tre övriga i tätgruppen, är det svårt att särskilja dem enbart på grundval av deras respektive skicklighet. Y är dock den enda i konkurrensen som tillerkänts en kvalificerad docentkompetens.

Sedan G tackat nej till anställning beslutade institutionen för arkeologi och antik historia att anställa Y.

Yrkande m.m.

X överklagade beslutet och yrkade att själv få anställningen. Han anförde bland annat följande. Beslutet att anställa Y som forskarassistent vid institutionen för arkeologi och antik historia är grundat på de rekommendationer som framförs i utlåtandet av rekryteringsgruppen. Detta bör underkännas av två anledningar. Dels att den bristfälliga motiveringen går emot högskoleförordningen och anställningsordningens krav på tydlighet, bland annat vad gäller jämställdhetsaspekten. Dels det faktum att man rangordnar en redan docentmeriterad kandidat framför andra man anser likvärdiga beträffande vetenskaplig skicklighet, när gällande praxis entydigt säger att anställning som forskarassistent är avsedd att meritera för docentkompetens och att kompetenshöjning är ett viktigt mål för universitetet.

Y anförde i yttrande bland annat följande. När det gäller första punkten i X:s argument kan det konstateras att rekryteringsgruppens beslut just är ett uttryck för den tydlighet som X säger sig önska. När det gäller punkt två kan den enkelt bemötas genom konstaterande att den av X åberopade praxisen inte existerar. X:s argumentation bygger dels på missuppfattningar, dels på förhållanden som tagits ur sitt sammanhang.

Rekryteringsgruppen anförde i ett yttrande bland annat följande.

X gör i sitt överklagande av beslutet gällande, att Y som docent skulle vara överkvalificerad ("övermeriterad") för befattning som forskarassistent och därmed få stå tillbaka för X, som ej förvärvat docentkompetens. X:s uppfattning saknar stöd i gällande högskoleförordning. - Institutionen har inte anfört några önskemål att i första hand rekrytera sådan person till befattningen som avser att förvärva docentkompetens och några sådana målformuleringar återfinns ej heller i utlysningen av den här aktuella befattningen. - Att hävda, att en högre grad av vetenskaplig kompetens skulle vara i någon mening demeriterande för en forskarbefattning måste enligt rekryteringsgruppens mening betecknas som egendomligt. - X hävdar vidare, att rekryteringsgruppen enligt högskoleförordningen skulle vara skyldig att följa sakkunniga lektor CF:s rangordning. Också denna uppfattning saknar stöd i högskoleförordningen. - Självfallet måste stor vikt fästas vid sakkunnigutlåtanden i en tillsättning av befattning, men tillsättningsberedande organ vid fakultet och universitet har naturligtvis också en skyldighet att företa en självständig prövning av varje ärende, så som i detta fall skett, eljest vore ju tillsättningsberedande organ obehövliga. - Orsaken till att rekryteringsgruppen i föreliggande ärende tvingats frångå den sakkunnigas rangordning vad avser andra förslagsrummet är - alldeles som klart anges i beslutsmotiveringen - att Y i motsats till X tillerkänts en kvalificerad docentkompetens, på grundval av ett sakkunnigutlåtande från docent KJ (Lund), i vilket Y:s vetenskapliga skicklighet och värdet av hans innovativa och inspirerande forskning kraftigt betonas. Den sakkunnig CF har i sitt yttrande över föreliggande befordringsärende ej beaktat denna enligt rekryteringsgruppens uppfattning viktiga omständighet. - X:s överklagande synes dessutom bygga på ett grundläggande missförstånd av docentkompetensens innebörd. Docentur är enligt historisk-filosofiska fakultetens mycket tydliga riktlinjer för antagning som oavlönad docent inte något som tilldelas sökande av anciennitetsskäl, efter ett visst antal år som forskare, eller på kvalitetsbasis, efter så eller så många publicerade skrifter, utan efter en prövning av kvaliteten i den sökandes vetenskapliga produktion. Y, som innehar docentkompetens har enligt rekryteringsgruppens mening dokumenterat sig äga en högre grad av vetenskaplig skicklighet än X, som ej erhållit docentkompetens. - Rekryteringsgruppen delar X:s uppfattning, att jämställdhetsaspekten måste beaktas vid tillsättning av befattningar och gruppen anser sig också ha beaktat denna aspekt. Däremot har rekryteringsgruppen svårt att se på vad sätt jämställdhetsaspekten i föreliggande ärende skulle kunna rubba styrkeförhållandet mellan X och Y.

Rektor anförde i yttrande till Överklagandenämnden bland annat följande. Vad gäller frågan om Y:s docentkompetens skulle göra honom övermeriterad för en anställning som forskarassistent, delar rektor rekryteringsgruppens och prefektens bedömning att så inte är fallet. Några bestämmelser eller någon praxis med denna innebörd finns inte. Att en sökande till en anställning som forskarassistent har ansökt och antagits som docent innebär dock inte automatiskt att han visat större vetenskaplig skicklighet än sökande som inte ansökt och antagits som docent. I ett anställningsärende måste det göras en självständig prövning av de sökandes meriter och en jämförelse mellan de sökande. Rekryteringsgruppens beslut att frångå den sakkunnigas bedömning och rangordna Y före X med enbart den motiveringen att Y var den ende som tillerkänts docentkompetens kan därför starkt ifrågasättas. Rektor finner mot denna bakgrund att ärendet bör återförvisas för förnyad prövning.

Överklagandenämnden yttrade

Skäl:

Av 4 kap. 10 § högskoleförordningen (1993:100) framgår bland annat att behörig att anställas som forskarassistent är den som har avlagt doktorsexamen eller har en utländsk examen som bedöms motsvara doktorsexamen. I första hand bör den komma i fråga som har avlagt examen högst fem år före ansökningstidens utgång.

I ledigkungörelsen för anställningen anges följande. Som bedömningsgrunder vid anställningen skall gälla graden av sådan skicklighet som är krav för behörigheten. Därutöver skall gälla graden av administrativ och annan skicklighet som är av betydelse med hänsyn till anställningens ämnesinnehåll och arbetsuppgifter. Vidare skall beaktas graden av skicklighet att utveckla och leda verksamhet och personal samt förmåga att samverka med det omgivande samhället och att informera om forskning och utvecklingsarbete. Vid tillsättningen av denna anställning skall särskild vikt fästas vid vetenskaplig skicklighet.

Överklagandenämnden gör följande bedömning.

Det har inte framkommit någon omständighet som föranleder Överklagandenämnden att med undanröjande av det överklagade beslutet återförvisa ärendet för förnyad prövning vid universitetet.

Vid anställning av forskarassistent är den sakkunniges yttrande av central betydelse, särskilt med hänsyn till den vikt som skall fästas vid de sökandes vetenskapliga skicklighet. I ärendet har den sakkunniga CF givit X ett otvetydigt försteg framför Y vad gäller skicklighet för anställningen. CF har också närmare motiverat sin bedömning. Utlåtandet präglas av saklighet och förtrogenhet med ämnesområdet. Även det förhållande att Y har antagits som docent har beaktats av CF. Frågan är om det framkommit tillräckliga skäl för att frångå CF:s bedömning av X och Y.

Enligt den tidigare högskoleförordningen (1977:263), 19 kap. 13 § andra stycket, gällde som huvudregel att en sökande till en tjänst som forskarassistent, som avsåg att förvärva behörighet att antas som oavlönad docent, skulle ges företräde framför en sökande som redan var docentkompetent. Denna föreskrift återfinns inte i 1993 års högskoleförordning. Att en sökande har uppnått docentkompetens är således inte längre demeriterande vid ansökan till anställning som forskarassistent.

Rekryteringsgruppen har å andra sidan, sedan den funnit det svårt att särskilja Y och X enbart på grundval av deras skicklighet, vid sin prövning fäst avgörande vikt vid det faktum att Y - till skillnad från X - är docent och låtit detta förhållande fälla avgörande till förmån för den förstnämnde.

Utfärdande av docentkompetens är vetenskapssamhällets traditionella sätt att - efter ansökan - markera en speciell kompetens. Docenttiteln är emellertid i sig endast ett bevis på sådan kompetens. Överklagandenämnden instämmer härvid i rektors uppfattning att det förhållande att en sökande till en anställning som forskarassistent har ansökt och antagits som docent inte automatiskt innebär att han eller hon har visat större vetenskaplig skicklighet än sökande som inte har ansökt och antagits som docent.

Mot denna bakgrund finner Överklagandenämnden att enbart det förhållandet att Y till skillnad från X tillerkänts docentkompetens inte utgör tillräckliga skäl för att i föreliggande ärende frångå den sakkunnigas bedömning av de sökandes meriter. På grund härav och med beaktande av vad som i övrigt framkommit i ärendet får X anses ha ett försteg framför Y vad gäller skicklighet för anställningen. Överklagandet skall därför bifallas.

Nämndens avgörande:

Överklagandenämnden för högskolan bifaller överklagandet och förklarar att X skall anställas som forskarassistent i arkeologi vid Uppsala universitetet.