Beslut 2005-08-12 (reg.nr 24-321--322-05)

Om myndighetens utrednings- och serviceskyldighet i anställningsärenden. En sökande till en anställning hade skickat in en ofullständig ansökan samt angivit: "Om det är något annat jag ska skicka in, är jag tacksam om Ni låter mig veta." Överklagandenämnden har funnit att vad som angetts i ansökan inte kan anses ha medfört någon skyldighet för lärosätet att särskilt efterfråga eller utreda eventuella ytterligare handlingar från den sökandes sida. Skiljaktig mening av en av nämndens ledamöter. Jfr även beslut 2002-04-17 (reg.nr 21-81-02).

Ärendets bakgrund

Göteborgs universitet ledigförklarade två anställningar som universitetslektorer/-adjunkter i ämnesdidaktik med inriktning mot matematik. Bland de sökande fanns ML, CK och ÅHH.

Sakkunnigutlåtanden lämnades av universitetslektorerna Tomas B. (Umeå) och Christer B. (Linköping). De sakkunniga bedömde CK:s och ÅHH:s ansökningar och fann dem behöriga för sökta anställningar. ML rangordnades inte av de sakkunniga då de fann hennes ansökan ofullständig.

Göteborgs universitet beslutade att anställa CK och ÅHH.

Yrkande m.m.

ML överklagade besluten och yrkade att själv erhålla anställning. Till stöd för sitt överklagande anförde hon i huvudsak följande. I sin ansökan skrev hon att hon vid anmodan kunde komplettera med önskade dokument. Detta har uppmärksammats av de sakkunniga. Upplysningen ledde dock inte till någon begäran om komplettering utöver instruktioner om att sända ett exemplar av de vetenskapliga arbetena till en av de sakkunniga. Inga ytterligare krav om komplettering framfördes, varken vid detta tillfälle eller senare. Om önskemål framförts hade hon omgående kunnat uppvisa saknade dokument. Eftersom hon är lätt att nå hade komplettering kunnat ske utan fördröjning. - De sakkunnigas bedömningar varierar med avseende på bedömningen av hennes och de medsökandes meriter.

ML har i yttrande bl.a. anfört att det är rimligt att hennes meriter granskas på nytt. Om de sakkunniga är ovilliga att göra en ny bedömning bör nya sakkunniga utses.

Göteborgs universitet har i yttrande anfört att ML:s ansökan var ofullständig eftersom den inte styrkte att hon var lärarkompetent, vilket var ett av kraven för anställningen.

Överklagandenämndens yttrade

Skäl:

Fråga är om Göteborgs universitet varit skyldigt att efterfråga ytterligare handlingar från ML.

Som en allmän princip brukar det anses att official- eller undersökningsprincipen gäller inom den statliga förvaltningen. Det innebär att en myndighet skall se till att ett ärende blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.

Av 4 § första stycket förvaltningslagen (1986:223) framgår att varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den angivna bestämmelsen innebär att myndigheterna skall hjälpa enskilda att ta tillvara sin rätt i förvaltningsärenden. Det kan t.ex. gälla upplysningar om vilka kompletteringar som behövs för att den enskilde bäst skall kunna ta tillvara sin rätt i ett ansökningsärende. Denna vägledningsskyldighet gäller i princip oberoende av begäran. Myndighetens skyldighet enligt 4 § förvaltningslagen gäller även i anställningsärenden.

Vid bedömningen av frågan hur långt en myndighets utrednings- och serviceskyldighet sträcker sig i det nu aktuella fallet bör hänsyn tas till att det här är fråga om ett anställningsärende. I ett anställningsärende finns i regel två eller flera enskilda parter med motstridiga intressen. Det får anses medföra att sökanden i anställningsärenden inte alltid bör kunna räkna med hjälp och vägledning från myndighetens sida på samma sätt som i de förvaltningsärenden där det endast finns en enskild part. I ett anställningsärende är det den sökande som har huvudansvaret för att dokumentationen av meriterna är tillfredsställande.

I sin ansökan har ML anfört följande. "Om det är något annat jag ska skicka in, är jag tacksam om Ni låter mig veta." Av utredningen i ärendet framgår att ML:s ansökan var ofullständig och att någon komplettering av annat än hennes vetenskapliga arbeten inte skickades in av henne inom av universitetet föreskriven tid. Om universitetet hade valt att begära in kompletteringar i ärendet skulle detta lämpligen ha skett så snart som möjligt efter det att bristen uppdagades och i vart fall före det att universitetet fattade anställningsbesluten. Vad ML angett i ansökan kan dock - mot bakgrund av vad Överklagandenämnden anfört ovan - inte anses ha medfört någon skyldighet för Göteborgs universitet att särskilt efterfråga eller utreda eventuella ytterligare handlingar från ML:s sida. Vad ML anfört föranleder därför inte ett undanröjande av anställningsbesluten på formell grund.

I sak gör Överklagandenämnden följande bedömning

Vad ML anfört och vad som i övrigt framkommit i ärendena föranleder inte Överklagandenämnden att frångå Göteborgs universitets ställningstagande i ärendena. Överklagandena skall därför avslås.

Nämndens avgörande:

Överklagandenämnden för högskolan avslår överklagandena.

Mot beslutet reserverade sig ledamoten Bengt Lindell (se bilaga).

Bilaga

Lindell har uttryckt skiljaktig mening enligt följande:
Enligt 4 § förvaltningslagen skall myndighet hjälpa enskilda att ta tillvara sin rätt i förvaltningsärenden. Denna skyldighet kan innebära t.ex. att den enskilde ges upplysningar om vilka handlingar som erfordras för att en ansökan skall bli komplett. Av lagrummet framgår att skyldigheten också omfattar anställningsärenden. Det är dock en vanlig uppfattning att bestämmelsen bör tillämpas med viss försiktighet i anställningsärenden (med flera sökande) eftersom en långtgående hjälp till en sökande kan uppfattas som att myndigheten gynnar denne till nackdel för övriga sökande. Omfattningen av den hjälp som ges bör emellertid bero bl.a. på om det föreligger en klar och tydlig brist beträffande en nödvändig förutsättning för att få anställningen (t.ex. saknas ett dokument som styrker existensen av påstådd behörighet) eller om sökanden på annat sätt vill berika sin ansökan efter ansökningstidens utgång, t.ex. åberopa tilläggsmeriter. I det första fallet medför 4 § enligt min mening att myndigheten som regel är skyldig att ge sökanden möjlighet till komplettering. Att komplettering i det andra fallet inte är tillåten är nog ganska självklart.

En underlåtenhet av myndigheten i det förstnämnda fallet att bereda sökanden en möjlighet till komplettering innebär en betydande rättsförlust för sökanden som inte kan repareras och ett samtidigt gynnande av den andre eller de andra sökandena eftersom en viktig konkurrent försvinner på grund av den felaktiga handläggningen. I synnerhet gäller naturligtvis detta om det är endast två sökande. Rättsäkerhetsskäl med hänsyn till kvarstående sökande kan därför knappast åberopas som ett godtagbart skäl mot en omtagning av anställningsförfarandet i sådana fall. Till saken hör i detta ärende att endast ML och en annan sökande har doktorsexamen och att det är universitetets policy att främja "kulturell mångfald". Utgången av anställningsförfarandet hade alltså mycket väl kunnat bli en annan om granskningen av ML:s ansökan inte hade avbrutits.

Det förhållandet att det lämnats anvisningar för en ansökan i en ledigkungörelse medför inte att myndighetens skyldighet att lämna vägledning upphör. En klar och tydlig brist får nämligen i flertalet fall anses bero på misstag eller förbiseende men kan också - som fallet aktualiserar - tänkas bero på språkförbistringar. I detta fall har vidare bristen uppmärksammats först sedan ansökan överlämnats till sakkunniga för granskning. Innan ett överlämnande sker har regelmässigt ansökan granskats i så motto att myndigheten har kontrollerat att alla handlingar finns med. Sedan överlämnande för granskning har skett har därför sökanden normalt sett ingen anledning tro att granskningen kommer att avbrytas, något som kan föranleda sökanden att inte söka andra anställningar som blir lediga under tiden. Sedan granskningsprocessen har inletts bör det alltså fordras starka skäl för att avbryta den. Det bör i detta avseende särskilt nämnas att ML i sin ansökan angett att hon på anmodan kunde komplettera med önskade dokument. Detta kan knappast tolkas på något annat sätt än att hon bl.a. velat undvika just en sådan situation som tyvärr har inträffat i detta ärende och att hon därtill inte varit helt säker på att det underlag som hon ingett tillsammans med ansökan var tillräckligt.

Under ärendets handläggning i Överklagandenämnden har Göteborgs universitet som enda skäl för att avbryta granskningen av ML:s ansökan uppgett att hon inte styrkt att hon var lärarkompetent. Detta är en klar och tydlig brist som universitetet hade bort upptäcka redan innan ansökan överlämnades för granskning. Tilläggas kan att det rör sig om en skäligen enkel kompletteringsåtgärd som inte hade skapat någon olägenhet för de andra sökandena, för de sakkunniga eller för universitetet om den hade skett när bristen uppdagades. Av väsentlig betydelse är dessutom att det av de handlingar som ML ingett framgår att hon innehar en anställning som lärare vid Linköpings universitet. Då det får anses vara allmänt känt - åtminstone inom skolväsendet - att som lärare i regel endast anställs de som har lärarexamen framstår avbrytandet av granskningen av ML:s ansökan på den grunden att hon inte styrkt att hon har lärarexamen rentav som anmärkningsvärd. Det synes visserligen av handlingarna i ärendet som om det fanns också några andra ofullständigheter i ML:s ansökan. Möjligen var alltså det ovan angivna skälet inte det enda men likväl det avgörande skälet.

Jag finner sålunda att Överklagandenämnden bör visa ärendet tillbaka till Göteborgs universitet för en ny granskning som också innefattar ML.