Beslut 2001-01-24 (reg.nr 27-339-00)

Befordran till anställning som professor. Betydelsen av erfarenhet av doktorandhandledning.

Ärendets bakgrund

Universitetslektorn i cariologi J ansökte hos Umeå universitet om befordran till anställning som professor.

Sakkunnigutlåtanden lämnades av professor B, Stockholm, och professor D, Malmö. Båda tillstyrkte ansökan.

Den nationella bedömningskommittén i odontologi beslutade att tillstyrka ansökan.

Kommittén för docentur- och befordringsärenden vid medicinsk-odontologiska fakulteten avstyrkte ansökan.

På förslag från medicinsk-odontologiska fakultetsnämnden beslutade rektor att avslå ansökan.

Yrkande m.m.

J överklagade beslutet och yrkade bifall till sin ansökan. Han anförde bland annat följande. Han har inte fått någon motivering av varför ansökan avslagits. Hans tolkning av orsaken är dock att han ej varit huvudhandledare för minst två doktorander som disputerat. Enligt båda sakkunniga har han emellertid väl uppfyllt kravet på vetenskaplig och pedagogisk skicklighet även om han ej uppfyller det speciellt uppställda kravet på två doktorander. Kravet tillkom efter det att han skrev och skickade in sin ansökan. Det finns ingen saklig eller vetenskaplig grund för det nya kravet. Flera professorer som nyligen installerats vid den odontologiska fakulteten uppfyller inte kravet liksom få av de nuvarande professorerna vid hans fakultet. Det har också blivit svårare att uppfylla villkoret eftersom färre tandläkare söker forskarutbildning. Han har under 1999—2000 fått nästan 1,5 miljoner kronor i forskningsanslag och handleder nu ytterligare fyra personer. Att han ej varit formell huvudhandledare för två doktorander borde uppvägas av nuvarande handledningsmeriter och övriga meriter. Regeln om att ha varit huvudhandledare för två disputerade tolkas dessutom olika; vid odontologen i Göteborg har det till exempel räckt med en disputerad doktorand. Han är övertygad om att hans vetenskapliga, pedagogiska och administrativa skicklighet i de flesta länder mer än väl skulle räcka för en professur.

Fakultetsnämnden anförde i yttrande bland annat följande. För att åstadkomma en likvärdig och effektiv hantering av det stora antalet lektorer som förväntades söka befordran enades dekanerna vid de medicinska fakulteterna i landet vid diskussioner under våren 1999 om en samordning av bedömningen av ansökningarna. Gemensamma anvisningar till stöd för de sakkunniga utarbetades. För att täcka alla ämnesområden inom det medicinsk—odontologiska området inrättades 13 nationella bedömningskommittéer inom olika ämnesområden. Av dessa utsågs en att behandla sökande inom det odontologiska ämnesområdet. Kommittén, som bestod av 9 ledamöter, föreslog sakkunniga inom bedömningskommittéen att granska de sökandes meriter. Av de gemensamma anvisningar som utarbetades framgår riktlinjer för bedömningen av vetenskaplig och pedagogisk skicklighet. Vad gäller den vetenskapliga skickligheten angavs i anvisningarna bland annat att den sökande skall ha fungerat som huvudhandledare för minst två doktorander som disputerat. Vid utarbetandet av anvisningarna till de sakkunniga förutsattes självfallet att individuella bedömningar inom de olika fakulteterna skulle kunna göras i vissa fall. Fakultetsnämnden vill understryka att de anvisningar till sakkunniga som beskrivits ovan utarbetades som riktlinjer för att underlätta för de sakkunniga att bedöma den vetenskapliga och den pedagogiska skickligheten. Enligt fakultetsnämndens uppfattning kan en professur som tillsätts i konkurrens inte direkt jämföras med en befordransprofessur. Självfallet bör fakulteten sträva efter att rekrytera professorer som minst uppfyller samma krav som ställs för befordran till professor enligt de anvisningar som beskrivits ovan. Det kan dock förekomma situationer där en rekrytering av en person är nödvändig för att fakulteten skall kunna fullfölja sitt utbildningsåtagande men där personen formellt inte i detalj uppfyller kraven som ställs för befordran. Vid bedömningen av en ansökan om befordran från lektor till professor skall den sökandes kompetens för en hög akademisk befattning prövas. Detta görs bland annat genom att pröva dennes förmåga att fungera som handledare för doktorander. Den lektor som befordras till professor bör uppfylla de kvantitativa krav på att ha handlett två personer till disputation som ställs för befordran till professor enligt de anvisningar som beskrivits ovan. Fakultetsnämnden finner, med hänvisning till det anförda att J ännu inte uppfyller de krav på vetenskaplig skicklighet som enligt nämndens uppfattning bör ställas på en lektor som befordras till professor.

Rektor anförde i yttrande till överklagandenämnden bland annat följande. Rektor vill för egen del erinra om universitetets lokala riktlinjer för befordran från universitetslektor till professor. Därav framgår bland annat att docentkompetens inte är tillräcklig som behörighetsgrund samt att prövning av behörighet skall ske på samma sätt som vid beslut om anställning som professor. Rektor delar således inte fakultetsnämndens uppfattning att professur som tillsätts i konkurrens inte kan jämföras med en befordringsprofessur. Däremot finner rektor utrett att J på grund av bristande erfarenhet av forskarhandledning ännu inte uppfyller kraven på vetenskaplig skicklighet för att befordras till professor. Under hänvisning härtill avstyrkes hans ansökan.

Överklagandenämnden yttrade

Skäl

I 3 kap. 2 § högskolelagen (1992:1434) anges bland annat följande. Anställning som professor är den främsta anställningen som lärare. I en professors arbetsuppgifter skall det normalt ingå både utbildning och forskning. Bara den som har visat vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får anställas som professor. Regeringen får utfärda närmare föreskrifter om de behörighetskrav och bedömningsgrunder som skall gälla vid anställning av professorer.

Enligt 4 kap. 5 § högskoleförordningen (1993:100) är den behörig att anställas som professor inom annat än konstnärlig verksamhet som har visat såväl vetenskaplig som pedagogisk skicklighet. Lika stor omsorg skall ägnas prövningen av den pedagogiska skickligheten som prövningen av den vetenskapliga skickligheten. Av 4 kap. 11 § högskoleförordningen framgår att en lektor som är anställd tills vidare vid en högskola efter ansökan skall befordras till en anställning tills vidare som professor vid den högskolan, om lektorn har behörighet för en sådan anställning.

Varken högskolelagens eller högskoleförordningens bestämmelser innehåller några närmare föreskrifter om vad som menas med vetenskaplig skicklighet. Det saknas också särskilt bemyndigande för universitet och högskolor att utfärda närmare föreskrifter om behörighet för anställning som professorer. Fakultetsnämnd eller motsvarande organ har visserligen av regeringen bemyndigats att utfärda ytterligare föreskrifter om utformningen av de sakkunnigyttranden som lämnas i ett befordringsärende (4 kap. 22 § högskoleförordningen) men detta kan inte anses vara ett sådant bemyndigande som ger lärosätena ger rätt utfärda föreskrifter om professorsbehörighet. De dokument som lärosätena utfärdat angående kriterier för befordran kan därför inte anses vara sådana bindande föreskrifter om behörighetsvillkor som ovillkorligen måste vara uppfyllda för att befordran skall kunna ske. De kriterier angående vetenskaplig och pedagogisk skicklighet som återfinns i dessa dokument får i stället betraktas som en hjälp och ett stöd vid den prövning som de sakkunniga, de beredande organen och rektor gör i befordringsärendena. Prövningen bör utmynna i en helhetsbedömning av den sökandes samlade vetenskapliga meriter.

En genomgång av de olika anvisningar och riktlinjer angående befordran till professor som föreligger vid svenska lärosäten visar att ett krav på handledning av doktorander ofta förekommer. Oavsett om denna erfarenhet betraktas som en pedagogisk eller vetenskaplig merit synes anvisningarna och riktlinjerna återspegla en allmänt utbredd uppfattning bland många lärosäten, oavsett ämnesområde, att en lektor bör ha erfarenhet av handledning av doktorand fram till disputation för att kunna befordras till anställning som professor. Någon enighet föreligger dock inte om antalet disputerade doktorander; inom vissa ämnesområden krävs två sådana handledarskap medan det i vissa fall anses räcka med ett handledarskap.

Mot bakgrund av att en anställningen som professor är den främsta anställningen som lärare anser nämnden att erfarenhet av framgångsrik forskarhandledning, visad genom handledning av en eller flera doktorander fram till disputation, eller någon motsvarande erfarenhet, är en sådan merit som bör tillmätas särskild betydelse vid bedömningen av om en sökande uppfyller behörighetskravet för befordran. Med hänsyn till vad som anförts ovan kan emellertid denna merit inte uppställas som något ovillkorlig behörighetskrav. Avsaknaden av denna merit bör i stället vägas mot den sökandes övriga vetenskapliga meriter. Om det av utredningen i ett ärende ändå klart framgår att den sökande uppfyller kravet på vetenskaplig skicklighet, bör det således inte krävas att den sökande dessutom har varit handledare för en eller flera doktorander fram till disputation.

Såvitt gäller aktuellt ärende har rektor anfört att J på grund av bristande erfarenhet av forskarhandledning ännu inte uppfyller kravet på vetenskaplig skicklighet. Överklagandenämnden konstaterar emellertid att de båda sakkunniga i ärendet har funnit att J uppfyller kravet på vetenskaplig skicklighet. Av utlåtandena framgår bland annat att de sakkunniga ansett att J är en nationell auktoritet inom sitt område och att hans övriga vetenskapliga meriter uppväger det förhållandet att han inte handlett två doktorander fram till disputation. I detta sammanhang bör även beaktas att den nationella bedömningskommittén i odontologi, som bestått av professorer från olika lärosäten, enhälligt tillstyrkt befordran av J. Det har inte framkommit någon avgörande omständighet som ger anledning att ifrågasätta de sakkunnigas bedömning. På grund härav finner nämnden det visat att J uppfyller kravet på vetenskaplig skicklighet för befordran till anställning som professor. Överklagandet skall därför bifallas.

Nämndens avgörande

Överklagandenämnden för högskolan förklarar, med bifall till överklagandet, att J skall befordras till anställning som professor.

Mot beslutet reserverade sig två ledamöter (se bilaga).

Bilaga

Två ledamöter anmälde avvikande mening och yttrade:

I likhet med majoriteten anser vi att erfarenhet av framgångsrik forskarhandledning är en merit som bör tillmätas särskild betydelse vid bedömningen av om en sökande uppfyller behörighetskraven för befordran till professor. Förmågan att leda andras forskning förutsätter såväl vetenskapligt som pedagogiskt och administrativt kunnande. Fakultetsnämnden måste ha frihet att besluta på vilket sätt den som söker befordran skall styrka denna kompetens. Det mest närliggande är att ställa krav på erfarenhet av doktorandhandledning fram till disputation. Det kan emellertid inte uteslutas att denna förmåga också kan styrkas på annat sätt.

Vi finner att den klagande i detta ärende inte styrkt sin förmåga att leda och administrera andras forskning på det sätt som fakultetsnämnden kräver i sina riktlinjer för befordran till professor. Vi finner inte heller att klaganden på annat sätt styrkt denna förmåga. Överklagandet bör därför avslås.