Beslut 2006-05-19 (reg.nr 27-98-06)

Befordran till anställning som professor. En lektor, som hade uppträtt olämpligt och kränkt studenter i undervisningssituationer, tilldelades en varning av lärosätets personalansvarsnämnd. Lektorn sökte därefter befordran till professor. De sakkunniga tillstyrkte ansökan. Vilken betydelse hade lektorns tidigare beteende för befordringsärendet?

Ärendets bakgrund

Universitetslektorn X ansökte hos Göteborgs universitet om befordran till anställning som professor.

Sakkunnigutlåtanden lämnades av professor emeritus GG, Lund, professor NH, Åbo, och professor VD, Uppsala. De sakkunniga tillstyrkte X ansökan.

Humanistiska fakultetsnämndens lärarrekryteringsnämnd föreslog i ett yttrande att X ansökan skulle avslås. Lärarrekryteringsnämnden anförde i yttrandet att X brast i pedagogisk skicklighet och hänvisade till ett disciplinärende gällande X hos universitetets personalansvarsnämnd. Även humanistiska fakultetsnämnden föreslog att X ansökan skulle avslås.

Sedan nya uppgifter om bland annat X insatser i undervisningen inkommit till rektors kansli återremitterades ärendet till humanistiska fakulteten för förnyat yttrande. Lärarrekryteringsnämnden vidhöll i ett yttrande sitt tidigare ställningstagande och anförde bland annat att det var anmärkningsvärt att X inkommit med sin ansökan tre månader efter det att disciplinärendet behandlats i personalansvarsnämnden. Vidare anförde lärarrekryteringsnämnden att anställningen som professor är den främsta anställningen som lärare och att prövningen av den pedagogiska skickligheten skall ägnas lika stor omsorg som den vetenskapliga skickligheten. Även fakultetsnämnden vidhöll i ett yttrande sitt tidigare ställningstagande och anförde att det var glädjande att X i sin undervisning tagit till sig vad som anförts i disciplinärendet men att bedömningen av X pedagogiska meritering måste bygga på en samlad bedömning av dennes pedagogiska verksamhet under en längre period.

Rektor beslutade att avslå X ansökan. I en upprättad föredragningspromemoria som låg till grund för rektors beslut hänvisade föredraganden till ärendet i personalansvarsnämnden och anförde att hon med hänsyn till X inställning till det inträffade ansåg att denne inte förstått allvaret i det inträffade och att det därför fanns risk att det kunde upprepas.

Yrkande m.m.

X överklagade beslutet och yrkade bifall till sin ansökan.

X anförde bland annat följande. Han ifrågasätter grunderna för föredragandens slutsatser. Frågan är hur föredraganden nu, mer än tre år efter det inträffade, anser sig kunna känna till hans inställning. Detta speciellt som ingen - inklusive hon själv, dekanen eller prefekten - har frågat honom, eller såvitt han vet, på annat sätt försökt informera sig om detta efter att han, dels i samband med själva anmälan, dels i samband med varningen, lovat bot och bättring och enligt all tillgänglig dokumentation levt upp till sina löften. Detta är speciellt anmärkningsvärt då högskoleförordningen anger att tillsättnings- och befordringsärenden skall handläggas på sakliga grunder. - Beträffande ärendet i personalansvarsnämnden anförde X bland annat följande. Han accepterar och erkänner de faktiska förhållandena. Han sade hösten 2002 vad som lagts honom till last. Det var dock inget medvetet illvilligt uppsåt bakom. Det sades i pedagogiskt syfte. Detta visade sig vara misslyckat. Det upplevdes av några som sårande och kränkande. Han visade bristande omdöme. Han accepterar och förstår den kritik han fått. Det är allt som står i hans makt att göra: lära och ta ansvaret genom att göra bättring, genom att se till att de problem som fanns inte återupprepas. Vilket de inte har. - Beträffande tidpunkten för befordringsansökan anförde X bland annat följande. Hans ansökan lämnades den 26 januari 2004, alltså ett år och två månader efter det att han blev anmäld, vilket i sammanhanget måste vara den relevanta tidpunkten. Att personalansvarsnämnden tog exceptionellt lång tid på sig, närmare ett år, att besluta i ärendet är inget som kan läggas honom till last. Sammantaget är det hans uppfattning att om han inte på sakliga grunder kan visas ha brustit i sin efterlevnad av varningen, bör nu mer än tillräcklig preskriptionstid för denna typ av förseelse ha förflutit.

X anförde vidare följande. Såvitt han kan se finns det ingen skriftlig dokumentation som stödjer föredragandens antagandens korrekthet medan däremot all befintlig skriftlig dokumentation - företrädesvis kursvärderingar och uttalanden från hans studierektor - stödjer hans hävdanden att han insett allvaret i det inträffade och att "bot och bättring" skett. Vad gäller frågan huruvida hans ansökan om befordran skett för tidigt är det avgörande från när tiden skall börja räknas; från det att varningen utfärdades eller från det att anmälan inkom. Rimligen bör det vara det senare, från den tid då han blev varse sitt olämpliga beteende. Speciellt i detta fall med dess osedvanligt långa handläggningstid. Vad gäller beslutsunderlaget till och argumenteringen i lärarrekryteringsnämndens förslag finner han inte heller där några sakligt motiverade sakförhållanden, argument eller skäl för att han skulle ha sådana brister i sin pedagogiska skicklighet att det menligt påverkar hans förmåga att nu upprätthålla och utöva tjänst som professor. - X ifrågasatte också lärarrekryteringsnämndens handläggning samt prefektens och dekanens ärendeuppföljning.

Efter att ha inhämtat synpunkter från prefekten avstyrkte Rektor bifall till överklagandet i ett yttrande till Överklagandenämnden och anförde följande:

"Vid bedömningen om X skall befordras till professor eller inte är det, mot bakgrund av ärendet i personalansvarsnämnden (PAN) om sexuella trakasserier, av betydelse att utreda om det finns risk för att det skedda skall hända igen. En relevant aspekt vid en sådan riskbedömning är huruvida personen ifråga har förstått att han eller hon begick ett misstag, eftersom det, om så inte är fallet, är svårt att räkna med en förändring i framtiden. Det är därför för universitetet viktigt att försöka besvara frågan om det kan antas att X har förstått att det han har sagt och gjort i sin undervisning allvarligt har kränkt andra personer som han hade i uppgift att undervisa. Universitetet har funnit att det inte kan antas att han helt har förstått allvaret i det inträffade och grundar denna bedömning på i huvudsak två omständigheter, dels sättet på vilket X svar till PAN är formulerat, dels faktumet att han ansökte om befordran endast en kort tid efter ärendet i PAN. Universitetet anser att beslutet är sakligt grundat.

Av X formuleringar i svaret till PAN framgår inte att han hade insett att det han sagt kunde upplevas som olämpligt, sårande och till och med kränkande, som han nu gör gällande i sitt överklagande. Universitetet har inte påstått att X gjorde sina uttalanden i syfte att skada eller kränka, men menar att när det ändå stod klart för honom att så hade skett visade han ingen större ånger, utan ville försvara och förklara det han hade sagt, genom att anföra att det sades i pedagogiskt syfte.

Universitetet vidhåller sin bedömning att ansökan om befordran lämnades in alltför kort tid efter ärendet i PAN. Även detta förhållande ger intrycket av att X inte tagit särskilt allvarligt på att han blivit anmäld av studenterna och blivit tilldelad en varning i PAN när han redan i januari 2004 bedömde det vara lämpligt att lämna in sin ansökan om befordran.

Universitetet menar att det är från dagen då PAN beslutade om att tilldela X en varning som man bör räkna då tidsaspekten skall bedömas. Det är först då det stod klart att inte bara de anmälande studenterna utan även PAN såg allvarligt på det inträffade. Även för det fall man skulle finna att tiden skall räknas från tillfället för de anmälda händelserna, anser universitetet att inte heller denna tid är tillräckligt lång för att befordra X till professor. Det är riktigt att det, såvitt universitetet känner till, inte framkommit ytterligare anmärkningar mot X efter ärendet i PAN. Men att det inte framkommit ytterligare brister i den pedagogiska skickligheten innebär inte att man har tillräcklig pedagogisk skicklighet för att bli befordrad till den främsta av läraranställningar.

X anför att syftet med att tilldela någon en varning borde vara att uppmärksamma den varnade på dennes olämpliga beteende och att om den varnade ändrar detta beteende bör det räcka med det. Universitetet kan instämma i att innebörden av en varning kan beskrivas ungefär så och menar i enlighet härmed att för att kunna konstatera om den varnade har ändrat sitt olämpliga beteende måste man låta en viss tid passera. I konsekvens med detta menar alltså universitetet att det är för kort tid som har passerat när ansökan om befordran lämnas in endast tre månader efter att varningen har utdelats.

När det gäller vad som utgör pedagogisk skicklighet och hur denna skall bedömas hänvisar universitetet till de förarbetsuttalanden som nämns i den promemoria som ligger till grund för universitetets beslut. Där sägs att det är viktigt att läraren besitter sådana kunskaper att kvinnliga såväl som manliga studenter finner sig väl tillrätta i undervisningen. Enligt universitetets mening är de inträffade händelserna klara exempel på när i vart fall kvinnliga studenter inte har funnit sig väl tillrätta i undervisningen. Att beskriva det inträffade som "ett enstaka fall av 'bristande omdöme'" är att förringa det inträffade.

Vidare är det anmärkningsvärt att X menar att universitetet borde följt de sakkunnigas enhälliga rekommendation om bifall. De sakkunniga hade ingen kännedom om ärendet i PAN, då detta inte nämndes i X ansökan om befordran, och det är därför inte förvånande att de inte hade någon anmärkning om X pedagogiska skicklighet.

Prefekten har i sin kommentar påtalat att han deltar i lärarrekryteringsnämndens sammanträden i egenskap av jämställdhetsombud och att han som sådan endast har yttranderätt, men inte rösträtt. Han har alltså inte deltagit i lärarrekryteringsnämndens beslut. Han anför vidare att det utifrån ett jämställdhetsperspektiv är omöjligt att på grund av den skedda kränkningen bifalla X ansökan om befordran till professor. Han påtalar att enbart på grund av att någon ytterligare kritik inte framförts mot X undervisning kan man inte dra slutsatsen att det "'avbrott i omdöme och pedagogisk skicklighet jag enligt PAN visade hösten 2003 inte längre kan anses aktuellt". Kränkningen är alltför grov för att kunna beskrivas som ett "avbrott i omdöme och pedagogisk skicklighet", vilket förstärker intrycket av att X inte förstår vidden av kränkningen och konsekvenserna för de inblandade studenterna."

Överklagandenämnden yttrade

Skäl

Det har inte framkommit någon sådan brist i universitetets handläggning som föranleder Överklagandenämnden att undanröja det överklagade beslutet på formell grund.

I sak gör Överklagandenämnden följande överväganden.

I 3 kap. 2 § högskolelagen (1992:1434) anges bland annat att anställning som professor är den främsta anställningen som lärare. I en professors arbetsuppgifter skall det normalt ingå både utbildning och forskning. Bara den som har visat vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får anställas som professor.

Enligt 4 kap. 5 § högskoleförordningen (1993:100) är den behörig att anställas som professor inom annat än konstnärlig verksamhet som har visat såväl vetenskaplig som pedagogisk skicklighet. Lika stor omsorg skall ägnas prövningen av den pedagogiska skickligheten som prövningen av den vetenskapliga skickligheten. Av 4 kap. 11 § högskoleförordningen framgår att en lektor som är anställd tills vidare vid en högskola efter ansökan skall befordras till en anställning tills vidare som professor vid den högskolan, om lektorn har behörighet för en sådan anställning.

De sistnämnda bestämmelserna tillkom som ett led i en förändring av läraranställningarna inom högskolan. Av förarbetena framgår bland annat att större vikt borde läggas vid den pedagogiska skickligheten än vad som tidigare varit brukligt vid tillsättning av professurer (jfr prop. 1996/97:141 och Överklagandenämndens beslut 2001-04-11, reg.nr 27-959-00).

Det är ostridigt att X uppfyller behörighetskravet gällande vetenskaplig skicklighet för anställning som professor. Frågan är om han även uppfyller kravet på pedagogisk skicklighet.

Av utredningen framgår bland annat följande.

I en skrivelse den 22 november 2002 till personalansvarsnämnden vid Göteborgs universitet anmälde tre kvinnliga studenter X för kränkande uppträdande gentemot vissa studenter under föreläsningar och gruppövningar höstterminen 2002. I skrivelsen angavs att X under sina föreläsningar och gruppövningar personifierat många av sina liknelser på ett sådant sätt att många studenter känt sig personligen utpekade, illa berörda och mycket kränkta. I skrivelsen gavs också exempel på X beteende. Efter utredning beslutade personalansvarsnämnden den 21 oktober 2003 att tilldela X en varning, att X var skyldig studenterna en ursäkt och förklaring samt att X skulle ha uppföljande samtal med prefekten och dekanus för humanistiska fakultetsnämnden. I ett brev den 20 november 2003 till bland andra berörda studenter bad X om ursäkt för sitt beteende.

X ansökte den 26 januari 2004 om befordran till anställning som professor.

Överklagandenämnden gör följande bedömning.

Anställning som professor är den främsta anställningen som lärare. För befordran till sådan anställning ställs det höga krav på pedagogisk skicklighet.

Olämpligt eller oskickligt beteende gentemot studenter i undervisningssituationer kan utgöra skäl för att ifrågasätta en lärares pedagogiska skicklighet (jfr t.ex. Överklagandenämndens beslut 2002-01-23, reg.nr 28-656-01). Vilken betydelse sådant beteende skall tillmätas i ett befordringsärende får avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet.

De sakkunniga har såvitt framgår inte känt till X ärende i personalansvarsnämnden och deras utlåtanden kan därför inte tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av hans pedagogiska skicklighet och därmed inte heller för utgången i förevarande ärende.

Av personalansvarsnämndens ärende framgår att X uppträtt olämpligt och kränkt studenter i undervisningssituationer. Det inträffade måste anses vara demeriterande för X i ett ärende om befordran och det finns därför skäl att ifrågasätta huruvida han nu uppfyller de högt ställda pedagogiska behörighetskrav som gäller för anställning som professor. Det finns i och för sig ingen anledning att ifrågasätta att X har insett och dragit lärdom av sitt misstag. Av utredningen framgår också att det inträffade inte har upprepats i X senare undervisning. Det inträffade innebär inte heller att X för framtiden är diskvalificerad för anställning som professor. Överklagandenämnden instämmer emellertid i universitetets bedömning att frågan om befordran nu är för tidigt väckt och att X ännu inte kan anses ha visat tillräcklig pedagogisk skicklighet för befordran till anställning som professor. Detta gäller oavsett vilken tidpunkt man fäster vikt vid - studenternas anmälan eller personalansvarsnämndens beslut om varning.

På anförda grunder skall överklagandet avslås.

Nämndens avgörande

Överklagandenämnden för högskolan avslår överklagandet.