Beslut 2007-05-11 (reg.nr 27-425-07)

En lektor ansökte om befordran till professor. Rektor beslutade att inte ta upp lektorns ansökan för prövning i sak eftersom ansökan inte skulle hinna behandlas innan lektorn gick i pension. Var detta ett riktigt förfarande eller borde ansökan ha prövats i sak?

Bakgrund

Universitetslektorn N N ansökte hos Göteborgs universitet om befordran till anställning som professor i neurologi.

Rektor beslutade den 28 februari 2007 att inte ta upp N Ns ansökan för prövning i sak. Som motivering angav rektor följande. N Ns ansökan om befordran inkom till universitetet den 16 februari 2007. Hans anställning upphör på grund av pensionering den 31 maj 2007. Universitetet hinner inte slutföra en utredning av huruvida N N uppfyller samtliga krav för att kunna befordras eller ej före tidpunkten för hans pensionering. I en beredningsprocess ingår bland annat att finna och utse sakkunniga, att ge dem rimlig tid att slutföra sina uppdrag samt att låta fakulteten behandla ansökan.

Yrkande m.m.

N N har överklagat beslutet och yrkat bifall till sin ansökan. N N har anfört att professorstiteln kan vara av stor nytta för hans fortsatta vetenskapliga verksamhet före och efter pensioneringen. Göteborgs universitet har vidhållit sitt beslut.

Skäl

I 4 kap. 11 § högskoleförordningen (1993:100) anges bland annat att en lektor som är anställd tills vidare vid en högskola efter ansökan skall befordras till en anställning tills vidare som professor vid den högskolan, om lektorn har behörighet för en sådan anställning.

I 4 kap. 28 § andra stycket samma förordning anges följande. Om rektor finner att en lektor inte uppfyller kraven för befordran enligt 11 § skall ansökan om befordran avslås genom särskilt beslut.

Av 12 kap. 2 § första stycket punkten 2 samma förordning framgår att beslut enligt 4 kap. 28 § andra stycket att avslå en ansökan om befordran får överklagas till Överklagandenämnden för högskolan.

Rektors beslut att inte pröva N Ns ansökan innebär inte att hans ansökan avslagits efter en prövning av sakfrågan, dvs huruvida N N har behörighet för anställning som professor, vilket enligt ordalydelsen i ovan angiven författning krävs för att Överklagandenämnden skall kunna överpröva universitetets beslut. Frågan är därför inledningsvis om Överklagandenämnden är förhindrad att ta upp överklagandet till prövning.

I denna del gör nämnden följande bedömning. Möjligheten för N N att vinna bifall till sin ansökan är genom det överklagade beslutet uttömd vid universitetet. Nämnden finner den föreliggande situationen jämförbar med den i ovan angiven författning återgivna — att universitetet efter prövning i sak avslagit ansökan — eftersom N N ansökan inte bifallits av universitetet. Då N N dessutom har ett berättigat intresse av att få sin sak prövad i högre instans tar nämnden upp ärendet för prövning.

Överklagandenämnden har i ett tidigare avgörande funnit att det inte är möjligt för en lektor att bli befordrad efter tidpunkten för dennes pensionering (se nämndens beslut den 16 april 2004, reg.nr 27-996-03). I förevarande ärende har den sökande inte gått i pension. Universitetet har dock funnit att de tre och en halv månader som stod till buds från det att N Ns ansökan om befordran inkom till dess att han går i pension var för kort för att hinna fatta något beslut i sak om huruvida N N har behörighet för anställning som professor. Universitetet har således inte gjort någon prövning i sak om befordran skall ske eller inte. Frågan är om universitetet haft fog för sitt beslut eller om det finns anledning för Överklagandenämnden att undanröja beslutet och återförvisa ärendet till universitetet för fortsatt handläggning.

Det är inte reglerat i författning hur lång handläggningstiden får vara i ett ärende som det nu aktuella. Vid handläggningen får man därför falla tillbaka på de allmänna kraven i 7 § förvaltningslagen (1986:223) där det stadgas att varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Det är därför i första hand universitetet som måste bedöma hur lång tid en process som den aktuella kan komma att ta och om det är motiverat att utreda ärendet vidare. Bedömningen av hur lång tid som får anses skälig får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid denna bedömning bör universitetet överväga om ärendet skall beredas med förtur för att beslut i sak skall hinna fattas innan den sökande går i pension. Först om universitetets bedömning av tidsåtgången framstår som orimlig eller om det av omständigheterna i övrigt framgår att universitetet har möjlighet att fatta beslut i sak före pensionsavgången finns det anledning för nämnden att undanröja ett beslut som det nu överklagade och återförvisa ärendet till universitetet för fortsatt handläggning. Några sådana omständigheter har inte framkommit i förevarande ärende varför N Ns överklagande inte kan vinna bifall.

Nämndens avgörande

Överklagandenämnden för högskolan avslår överklagandet. Enligt 5 kap. 1 § högskolelagen (1992:1434) får Överklagandenämndens beslut inte överklagas.