Beslut 2015-11-13 (reg.nr 245-594-15)

Fråga om ett lärosäte kan dra in rätten till handledning och andra resurser för en doktorand som gjort sig skyldig till vetenskaplig oredlighet.

Bakgrund

NN antogs den 27 januari 2012 till utbildning på forskarnivå i medicinsk vetenskap vid Karolinska institutet (KI). KI beslutade den 26 maj 2015 att NN från den 1 juni 2015 inte längre skulle ha rätt till handledning och andra resurser för forskarutbildning. Av ansökan om indragning av resurser undertecknad av prefekten för institutionen för onkologi-patologi framgår att grunden för att dra in resurser för NN är rektors beslut den 20 januari 2015 om oredlighet i forskning. Av det sistnämnda beslutet framgår att NN har gjort sig skyldig till oredlighet i forskning genom att ha manipulerat och fabricerat data. Det är institutionens uppfattning att den är ett allvarligt brott mot hans individuella studieplan.

Inför rektors beslut om oredlighet yttrade sig en särskilt sakkunnig, professorn Håkan Billig. Av yttrande framgår bl.a. följande. Ett av de projekt där NN deltar och som är en del av hans avhandlingsarbete rör ett potentiellt läkemedel där forskningen är utförd på odlade cellinjer. I samband med en resultatredovisning den 1 april noterar handledaren felaktigheter i data och misstänker fusk. Ytterligare manipulationer av data upptäcks senare. NN erkänner att han fuskat med data för att vinna tid att utföra experiment och analyser som han skulle ha gjort. NN har haft uppsåt att manipulera och fabricera forskningsresultat. Manipulationen och fabriceringen är genomförd utan inblandning av annan, är avsiktlig, omfattande och upprepad. NN är inte en självständig disputerad forskare och har i sin roll som forskarstuderande avsiktligen manipulerat och fabricerat data med uppsåt att vilseleda forskarutbildningshandledare. Det står utom tvivel att NN är ensam ansvarig för oredlighet i forskning och att avvikelsen inte kan bedömas som ringa.

Yrkande m.m.

NN har överklagat beslutet och anfört bl.a. följande. Han erkänner att han som doktorand har gjort ett misstag och förstår att det kan leda till disciplinära åtgärder för honom. Han kan dock inte se att det kan leda till indragning av hans resurser. Hans misstag borde inte ses som en allvarlig försummelse. Han var under stor press från sin handledare. Avsikten med misstaget var inte vetenskaplig oredlighet utan bara att få mer tid att komplettera experimentet med mycket bra resultat. Resultatet av misstaget var väldigt litet eftersom det inte låg till grund för någon examination, publikation eller vetenskaplig diskussion. Enligt 6 kap. 30 § högskoleförordningen kan en högskola dra in resurserna för en doktorand som inte uppfyller kraven i den individuella studieplanen. Det misstag han har begått rör inte hans individuella studieplan. Istället rör misstaget den allmänna studieplanen. Man får inte göra en analog tillämpning när det gäller den allmänna studieplanen. Annars blir den allmänna studieplanen en del av den individuella studieplanen.

KI följer inte heller högskoleförordningen då universitetet ska fullfölja sina åtaganden innan det drar in resurserna. Enligt KI:s lokala regler skulle universitetet ha tagit hans ärende steg för steg och reviderat hans individuella studieplan, gett honom extra handledning, bytt handledare m.m. Universitetet struntade i alla dessa steg trots hans skriftliga begäran och beslutade direkt att dra in hans resurser.

Ett enskilt misstag under hela forskarutbildningen kan inte betraktas som väsentligt åsidosättande. Som doktorand har hans utveckling och uppföljningen av den varit mycket bra. Han har flera publikationer, har avslutat de flesta av sina kurser och har varit engagerad i olika aktiviteter.

Vidare borde hans ärende hanteras av disciplinnämnden och inte som ett indragningsärende. I Håkan Billigs rapport framhålls att NN gjorde detta misstag som doktorand, inte som en självständig forskare. Utifrån detta förslog han tydligt att hans ärende borde tas till disciplinnämnden.

Utredningen av hans ärende tog 14 månader och under denna tid fick han ingen reell handledning. Både han och hans handledare ansökte hos institutionen om byte av handledare. Han har inte fått något svar på sin begäran. Beslutet att dra in resurserna fattades i juni 2015. Då hade institutionen redan fem månader tidigare avslutat hans anställning och stoppat hans lön. Han fick inte heller komma in på kontoret eller till laboratoriet under sju månader före rektors beslut. Enligt högskoleförordningen får han disputera även om hans resurser dragits in, men KI har inte gett honom möjlighet till det. Tidigare doktorander har gjort misstag och KI har hjälpt dem att disputera, men KI vägrar att hjälpa honom att lösa problemen och låta honom avsluta sin utbildning.

Som doktorand har han fullföljt sina åtaganden enligt den individuella studieplanen under de senaste fyra åren, varav tre och ett halvt år som doktorand. Han behöver bara sex månader för att bli klar med sin avhandling. KI tror inte att en doktorand kan lära sig av sina misstag och han stoppas i sina studier på grund av ett enda misstag.

KI har vidhållit sitt ställningstagande och har i yttrande anfört bl.a. följande. NN anför att hans misstag inte ska dömas som allvarlig oredlighet, att han gjorde misstaget p.g.a. hårt tryck från sin handledare och att hans intention inte var att vara oredlig i forskningen, utan att få mer tid att slutföra experiment med bra resultat. NN framhåller vidare att konsekvenserna av hans misstag var mycket små, då resultaten varken skulle examineras eller publiceras. KI vill understryka vikten av vetenskapens trovärdighet och god forskningssed och det är av yttersta vikt för KI att värna detta. Den 20 januari 2015 beslutade rektor att NN under sin forskarutbildning vid KI gjort sig skyldig till oredlighet i forskning, då han har manipulerat data och fabricerat forskningsresultat som kommunicerats både med forskare inom KI och externt med forskare vid Uppsala universitet. KI anser således att NN har varit oredlig i forskningen och att den aktuella oredligheten varit direkt knuten till hans vetenskapliga verksamhet inom ramen för hans forskarutbildning. Det manipulerade datamaterialet och fabricerandet av forskningsresultat kunde ha blivit föremål for publicering och kunde ha utgjort del i NNs avhandling.

NN framhåller vidare att hans ärende borde ha hanterats som ett disciplinärt ärende enligt 10 kap. högskoleförordningen (1993:100) och inte som ett ärende om indragning av resurser enligt 6 kap. 30 § samma förordning. I ärendet angående oredlighet i forskning har det inte rört sig om en examinationssituation inom NNs forskarutbildning. Det har snarare rört sig om en situation nära knuten till forskning där forskningsetiken får en framstående betydelse och där falsifierande data kommunicerats externt med forskare vid annat lärosäte. KI anser därmed att bestämmelserna om disciplinära åtgärder enligt 10 kap. högskoleförordningen inte är tillämpbara i NNs fall.

NN framhåller ytterligare att han inte erhållit någon handledning under utredningstiden och att han inte fått byta handledare trots att han efterfrågat det både muntligen och skriftligen. KI har under utredningstiden av ärendena haft löpande kontakt med NN och huvudhandledaren. NN har fortsatt med experimentellt arbete, och således haft kontinuerlig tillgång till laboratorielokaler. Handledaren har också fortsatt handledningen genom sedvanliga möten med NN, inkluderande diskussioner kring tolkningar av data och det fortsatta arbetet vid ett antal tillfällen. KI har fört diskussioner med möjliga nya handledare. Även en lösning att prefekten eller studierektorn skulle gå in som handledare har diskuterats. Det som var i förgrunden vid dessa samtal om en eventuell ny handledare var den pågående utredningen om oredlighet i forskning, och vilka konsekvenser denna skulle kunna få för en ny huvudhandledare. Med tanke på den oklara situationen som rådde under utredningstiden och den tydliga risk det innebär att gå in som huvudhandledare för en person som är under utredning för en sådan allvarlig anklagelse, utsågs ingen ny huvudhandledare till NN under utredningstiden. NN har fram till beslutet om indragning av resurser haft tillgång till handledning.

NN anför att han varit förbjuden att komma till sitt kontor och laborations-lokalerna vid institutionen. NN hade, under perioden fram till beslut om indragning av resurser fattades den 26 maj 2015, både passerkort med full tillgång till laborationslokaler och skrivrum. Under den senare delen av utredningsperioden erhöll NN också ytterligare en skrivplats i angränsande byggnad till laboratoriet, för att i lugn och ro kunna fortsätta det skrivarbete som förelåg. Det är KI:s åsikt att det NN anfört inte stämmer. NN framhåller att han inte fått chans att disputera trots att han har rätt till det. KI konstaterar att NN fortfarande är antagen som doktorand vid KI även efter det att beslut om indragning av resurser fattades. Han har således rätt att försvara sin avhandling.

Genom att manipulera data och fabricera forskningsresultat har NN brutit mot god forskningssed och vetenskaplig redlighet i forskningen. Av lärandemålen i den aktuella individuella studieplanen framgår att NN genom kurser, handledning och diskussion med andra forskare ska inhämta kunskap om och förmåga att vara medveten om problem med suboptimal forskningsetik. NN ska också under sin forskarutbildning genomföra kurser inom bl.a. medicinsk vetenskapsteori och forskningsetik.

I den allmänna studieplanen för medicinsk vetenskap som NN är antagen till ingår bl.a. kunskapskrav inom forskningsetik och medicinsk vetenskapsteori samt en obligatorisk introduktion, i vilken forskningsetik och forskningsdokumentation ingår. NN genomförde båda utbildningsmomenten med godkänt resultat under år 2012, dvs. före den tidpunkt då han manipulerade data och fabricerade forskningsresultat. NN har även genomgått en masterutbildning i biomedicin vid KI och erhöll sin masterexamen 2012. I hans masterutbildning ingick utbildningsmoment och kurser inom b1.a. forskningsetik. Således har NN, både under sin masterutbildning och under sin forskarutbildning vid KI fått kunskap om forskningsetik, vad som är god forskningssed och innebörden av oredlighet i forskning. NN torde vara väl medveten om allvarligheten i sitt agerande när han manipulerade data, fabricerade forskningsresultat och kommunicerade resultaten både med sin handledare och med forskare vid ett annat lärosäte.

KI anser att forskarutbildning är en utbildning i hur forskning bedrivs. Det är också en utbildning i vad som utgör god forskningssed. Detta är grunden för såväl den allmänna som den individuella studieplanen. Det befästs i 1 kap. 3 a § högskole-lagen (1992: 1434) om värnandet av vetenskapens trovärdighet och god forskningssed i högskolornas verksamhet. Det är därmed möjligt att pröva frågan om indragning av en doktorands resurser, trots att den aktuella målformuleringen om god forskningssed och hederlighet inom forskningen inte är formulerad i den aktuella individuella studieplanen.

KI anser vidare att allt en doktorand företar sig inom ramen för sin forskar-utbildning omfattas av kraven på självständighet och på god forskningssed och hederlighet inom forskningen oavsett om det aktuella forskningsprojektet står angivet i den individuella studieplanen eller inte. KI anser därför att NNs oredliga agerande under sin forskarutbildning kan utgöra grund för bedömning om han åsidosatt sina åtaganden enligt den individuella studieplanen, även om det forskningsprojekt, i vilken NN manipulerade data och fabricerade resultat, inte uttryckligen ingår i den aktuella individuella studieplanen.

KI har utbildat NN inom områdena forskningsetik, god forskningssed och redlighet i forskning under två års mastersutbildning och drygt två års forskarutbildning. KI anser sig ha fullgjort sina åtaganden gentemot NN utifrån både den allmänna och den individuella studieplanen. NN har trots detta brutit mot god forskningssed och varit oredlig i forskningen.

NN har inkommit med yttrande i vilket han anfört bl.a. följande. Indragningen av resurser avser bara sådant som faller under den individuella studieplanen och hans fall rör inte den individuella studieplanen. Han begär därför att nämnden upphäver KI:s beslut. Även om Överklagandenämnden instämmer i KI:s beslut begär han att nämnden ska se till att han får en chans att försvara sin avhandling i enlighet med reglerna i högskoleförordningen. Han vill också nämna att han uppfyller alla krav för disputation såsom publikationer, kurser och aktivitetspoäng.

Skäl

Tillämpliga bestämmelser

Enligt 1 kap. 3 a § högskolelagen (1992:1434) ska i högskolornas verksamhet veten-skapens trovärdighet och god forskningssed värnas.

I 6 kap. 29 § första stycket högskoleförordningen (1993:100) anges att för varje doktorand ska det upprättas en individuell studieplan. Planen ska innehålla högskolans och doktorandens åtaganden och en tidsplan för doktorandens utbildning. Planen ska beslutas efter samråd med doktoranden och hans eller hennes handledare.

Av andra stycket i samma bestämmelse följer att den individuella studieplanen ska följas upp regelbundet och efter samråd med doktoranden och hans eller hennes handledare ändras av högskolan i den utsträckning som behövs. Utbildningstiden får förlängas bara om det finns särskilda skäl till det.

I 6 kap. 30 § första stycket högskoleförordningen anges att om en doktorand i väsentlig utsträckning åsidosätter sina åtaganden enligt den individuella studie-planen, ska rektor besluta att doktoranden inte längre ska ha rätt till handledning och andra resurser för utbildningen. Innan ett sådant beslut fattas ska doktoranden och hans eller hennes handledare ges möjlighet att yttra sig. Prövningen ska göras på grundval av deras redogörelser och annan utredning som är tillgänglig. Vid bedömningen ska det vägas in om högskolan har fullgjort sina egna åtaganden enligt den individuella studieplanen. Beslutet ska vara skriftligt och motiverat. Resurserna får inte dras in för tid då doktoranden är anställd som doktorand eller får utbildningsbidrag för doktorander.

Möjligheten att dra in en doktorands handledning och andra resurser har ytterst sin grund i högskolelagens (1992:1434) krav på att universitetens och högskolornas resurser utnyttjas effektivt (jfr 1 kap. 4 § högskolelagen). I förarbetena till de redovisade författningsbestämmelserna, där rektor enligt högskoleförordningens bestämmelser efter den 1 januari 2011 har övertagit fakultetsnämndens ansvar, uttalade regeringen följande. Det bör vara möjligt att besluta att en doktorand inte längre ska få ta högskolans resurser i anspråk, om doktoranden skulle ha mycket liten framgång i studierna, och detta inte beror på orsaker som föräldraledighet, sjukdom, militärtjänst eller liknande. Om doktoranden i väsentlig mån har miss-lyckats med att uppfylla sina åtaganden enligt den individuella studieplanen, bör fakultetsnämnden kunna besluta att doktoranden inte längre ska ha rätt till handledning, arbetsplats och övriga resurser, och det även innan den tid gått som motsvarar 160 poäng. Vid bedömningen ska också vägas in i vilken mån fakultetsnämndens åtaganden enligt studieplanen uppfyllts, till exempel vad gäller handledningen (prop. 1997/98:1, utgiftsområde 16, sid. 102 f.).

Överväganden

Den fråga Överklagandenämnden för högskolan har att ta ställning till i ärendet är om det är visat att NN i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina åtaganden enligt den individuella studieplanen.

Som grund för att dra in handledning och andra resurser har KI åberopat att NN har gjort sig skyldig till oredlighet i forskning och att han på så sätt väsentligt åsidosatt sina åligganden enligt den individuella och den allmänna studieplanen. NN har anfört att han har genomfört vad han förväntas göra enligt den individuella studieplanen och att detta inte har ifrågasatts av universitetet.

Överklagandenämnden konstaterar inledningsvis att NN har gjort sig skyldig till oredlighet i forskning som inte är ringa. Frågan i ärendet är om det är möjligt att beakta det konstaterade forskningsfusket som en grund vid prövningen av om NN i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina åtaganden enligt den individuella studieplanen, trots att studieplanen inte innehåller ett uttryckligt krav på iakttagande av god forskningssed eller liknande.

Möjligheten att dra in handledning och övriga resurser syftar till att främja en effektiv och ändamålsenlig användning av lärosätenas resurser. Det får anses vara förenligt med detta syfte att ingripa även när det framgår att en doktorand har förfarit oredligt, och i synnerhet när han eller hon har falsifierat forskningsresultat. Mot en tillämpning som beskrivs ovan talar främst rättssäkerhetsskäl. Ett beslut om indragna resurser för med sig betydande negativa konsekvenser för den enskilde och kan inte meddelas utan författningsstöd. Möjligheten att dra in resurser för en doktorand är begränsad till fall då han eller hon i väsentlig utsträckning har åsido-satt sina åtaganden enligt den individuella studieplanen. I fall där den individuella studieplanen inte nämner något om god forskningssed eller motsvarande kan man i och för sig ifrågasätta om det alls är möjligt att beakta att en doktorand har förfarit oredligt vid bedömningen av om resurser ska dras in. Enligt Överklagande-nämndens mening har dock bestämmelsen i 1 kap. 3 a § högskolelagen om att högskolorna i sin verksamhet ska värna vetenskaplig trovärdighet och god forskningssed, en grundläggande påverkan på hur ett åsidosättande av åtaganden enligt en individuell studieplan ska bedömas. I det aktuella ärendet anges inte i NNs individuella studieplan att han har att iaktta god forskningssed. Han har dock genomgått den obligatoriska kursen Medicinsk vetenskapsteori och forskningsetik med godkänt resultat, en kurs som ingår i hans individuella studieplan. Oavsett detta får en doktorand anses ha kommit så långt i sin utbildning att det inte uttryckligen ska behöva anges i studieplanen att han eller hon är skyldig att iaktta god forskningssed och inte får göra sig skyldig till vetenskaplig oredlighet. Enligt nämndens mening är detta, tillsammans med den grundläggande bestämmelsen om att värna god forskningssed, tillräcklig tydligt för att anse att vetenskaplig oredlighet kan innebära ett väsentligt åsidosättande av doktorandens åtaganden. Kravet på förutsebarhet inom rättstillämpningen är därmed tillgodosett.

Överklagandenämnden har ovan konstaterat att NN gjort sig skyldig till vetenskaplig oredlighet som inte är ringa. Då denna har skett inom ramen för hans forskarutbildning finner nämnden att NN väsentligen har åsidosatt sina åtaganden enligt den individuella studieplanen. KI får anses ha uppfyllt sina åtaganden gentemot NN genom den utbildning han har fått. Universitetet har därför haft fog för sitt beslut att NN inte längre ska ha rätt till handledning och andra resurser för forskarutbildningen. Överklagandet ska därför avslås.

NN har begärt att nämnden ska se till att han får en chans att försvara sin avhandling i enlighet med reglerna i högskoleförordningen. Nämnden, som konstaterar att beslutet innebär att han fortfarande är antagen till utbildningen, finner att ett sådant yrkande inte kan prövas av nämnden. Yrkandet ska därför avvisas.

Nämndens beslut

Överklagandenämnden för högskolan avslår överklagandet.

Överklagandenämnden avvisar yrkandet att nämnden ska se till att NN får en chans att försvara sin avhandling i enlighet med reglerna i högskoleförordningen.

Mot beslutet reserverade sig chefsjuristen Jenny Gardbrant, chefsjuristen Lennart Jonsson, högskoledirektören Peter Liljenstolpe och lektorn Håkan Sollervall. (bilaga)

Enligt 5 kap. 1 § högskolelagen (1992:1434) får Överklagandenämndens beslut inte överklagas.

Högskoledirektören Peter Liljenstolpe, lektorn Håkan Sollervall samt chefsjuristerna Jenny Gardbrant och Lennart Jonsson har uttryckt skiljaktig mening enligt följande.

NN har gjort sig skyldig till oredlighet i forskning genom fabricering av data, vilket givetvis är mycket allvarligt. Frågan är om detta kan medföra en tillämpning av 6 kap. 30 § högskoleförordningen (HF). Huvudkriteriet i regeln är att doktoranden i väsentlig utsträckning ska ha åsidosatt sina åtaganden enligt den individuella studieplanen. Det av nämnden ovan angivna förarbetet till denna regel, som tydligt har sin grund i statsmaktens effektivitetskrav på högskolan, anges även följande.
Det bör framhållas att det faktum att en doktorand fråntagits rätten till resurser inte är detsamma som ett avskiljande. Doktoranden kan studera vidare men då helt på egen hand. Doktoranden är fortfarande antagen och kan exempelvis, på samma sätt som en doktorand med tillgång till resurser, ansöka om att få lägga fram en avhandling. Doktoranden kan vidare ansöka hos fakultetsnämnden om att åter få tillgång till handledning och andra resurser. Om doktoranden gör sannolikt att han eller hon nu har förmåga att gå igenom utbildningen bör resurserna återfås. Detta borde kunna ske exempelvis om doktoranden på egen hand har kunnat studera vidare i beaktansvärd omfattning. (prop. 1997/98:1, utgiftsområde 16, sid. 102 f.).

Den grund för indragning av handledningsresurser som KI har åberopat anger inte brister i NNs progression under utbildningen eller andra avvikelser från den individuella studieplanen. Nämnden har i tidigare avgöranden, t.ex. beslut 2015-06-12, reg. nr 245-259-15, lagt avgörande vikt vid det uttryckliga innehållet i den individuella studieplanen samt högskolans ansvar för sina åtaganden enligt den individuella studieplanen. Här kan konstateras att det i KI:s beslut av den 26 maj 2015 inte anges något om hur man har vägt in sina egna åtaganden enligt den individuella studieplanen, vilket normalt brukar innebära att ett indragningsbeslut ändras vid överprövning. Även om KI i sitt yttrande har bemött NNs påstående om att han inte fått handledning under 14 månader, genom påståendet att handledaren fortsatte handledningen under utredningstiden, så framgår det av underlaget till beslutet, bilaga 1, sidan 5, stycket 3, att utredaren Malin Wallin gjort bedömningen att KI inte tillhandahöll NN någon handledare under utredningstiden. Det kan alltså ifrågasättas om KI har uppfyllt sina åtaganden gentemot NN under den tid som han odiskutabelt hade rätt till handledning.

Om man ska ha den synen att en doktorands tillkortakommanden inom området oredlighet inom forskning ska kunna leda till en indragning av handledning, genom intolkningen att oredlighet i forskning i sig utgör ett i det närmaste irreparabelt brott mot den individuella studieplanen, så måste man också beakta frågan hur doktoranden ska gå till väga för att enligt 6 kap. 31 § HF kunna återfå sina handledningsresurser. I det här fallet kan vi inte se hur det skulle kunna gå till. En tillämpning av 6 kap. 30§ HF på nu aktuellt sätt blir enligt oss således i praktiken mer en bestraffning av doktoranden än ett värnande om högskolans resurser. Eftersom en doktorand är en student enligt 6 kap. HF och eftersom en doktorands forskningsarbete ännu inte är helt självständigt borde åtgärder mot NNs oredlighet istället ha skett genom pedagogiska insatser och, för det fall 10 kap. HF skulle vara tillämpligt här, genom disciplinära åtgärder. Eventuella brister inom högskolans disciplinära regelverk kan inte kompenseras med en indragning av handledningsresurser. Överklagandet bör således vinna bifall.