Beslut 2004-10-15 (reg.nr 43-307-04)

En student, som fullgjort utbildning vid flera svenska universitet och högskolor, ansökte hos KTH om examensbevis. Hade KTH rätt att med stöd av en lokalt beslutad regel kräva att minst 40 poäng av de kurser som ingick i examen skulle vara examinerade av KTH för att examensbevis skulle utfärdas? Allmänt om högskolornas möjlighet att utfärda lokala regler i examensfrågor.

Ärendets bakgrund

DE ansökte hos Kungl. Tekniska högskolan (KTH) om teknologie magisterexamen med ämnesdjup i huvudämnet samhällsbyggnad.

Rektor avslog ansökan genom beslut den 29 mars 2004. I beslutet angavs bland annat följande. DE har mot bakgrund av tidigare studier vid KTH, Högskolan i Kristianstad och Uppsala universitet ansökt om en teknologie magisterexamen inom huvudämnet samhällsbyggnad vid KTH. För att få en magisterexamen med ämnesdjup skall studenten enligt högskoleförordningen (HF) ha uppnått kursfordringar om sammanlagt minst 160 poäng. I huvudämnet krävs fördjupade studier på 80-poängsnivån med godkänt resultat. Därutöver skall studenten ha fullgjort ett självständigt arbete (examensarbete) om minst 20 poäng eller två om vardera minst 10 poäng. KTH finner att DE uppfyller kraven på poäng och fördjupning såsom de anges i HF (1993:100) bilaga 2 - Examensordning. Utöver ovan stipuleras i 6 kap 17 § HF att om examensbeviset omfattar utbildning vid mer än en högskola, utfärdas beviset av den högskola där studenten senast har godkänts i prov eller har slutfört sin utbildning, om inte de berörda högskolorna i det enskilda fallet har kommit överens om annat. KTH har sedan den 1 februari 2002 infört lokala krav för bland annat magisterexamen med ämnesdjup där det krävs att minst 40 poäng av de kurser som ingår i examen skall vara examinerade av KTH. Mot bakgrund av att DE:s studier vid KTH endast omfattar 20 poäng uppfyller DE därmed inte det lokala kravet på att minst 40 poäng skall vara examinerade på KTH. Rektor beslutar med hänvisning till KTH:s lokala examensordning att avslå ansökan om magisterexamen.

Yrkande m.m.

DE överklagade beslutet och yrkade bifall till sin ansökan.

DE anförde bland annat följande. Hans uppfattning är att ett examensbevis skall vara ett intyg över vad och i vilken omfattning man studerat. Vilken ort eller vilket lärosäte man gjort detta på skall vara av underordnad betydelse. I ett examensbevis framgår var de olika kurserna genomförts vilket också förhindrar förväxlingar av vilka kurser som examinerats av KTH och av andra universitet/högskolor. Lokala krav av denna typ måste därför anses opassande. De fyller ingen funktion utan är endast ett hinder för studenten att forma sin egen utbildning. I hans personliga fall leder ett avslag i ärendet till att hans examensbenämning blir en mycket dålig beskrivning över vad han egentligen studerat. Närmaste alternativet är nämligen en examen som "teknologie magister i teknik" från Uppsala universitet. I Uppsala examinerar man inte i ämnet samhällsbyggnad.

Rektor avstyrkte bifall till överklagandet [i yttrande till Överklagandenämnden] och anförde bland annat följande. Det är av kvalitetsskäl som KTH vill att en betydande del av ämnesstudierna skall genomföras vid den egna högskolan då KTH i och med utfärdande av examen borgar för kvaliteten av den genomgångna utbildningen. Av detta skäl har KTH infört ett lokalt krav på ett lägsta antal poäng (40 poäng varav minst 20 poäng inom huvudämnet) som studenten måste ha examinerade på KTH för utfärdande av examen.

Överklagandenämnden yttrade

Skäl

Författningsbestämmelser

Enligt 6 kap. 4 § och 5 § högskoleförordningen (1993:100) får inom grundläggande högskoleutbildning endast avläggas de examina som anges i bilaga 2 till denna förordning (examensordningen). I examensordningen skall det anges vilka krav som skall uppfyllas för en viss examen (examensbeskrivning). Enligt 6 kap. 15 § högskoleförordningen skall en student som uppfyller fordringarna för examen på begäran få examensbevis av högskolan. Av 6 kap. 17 § högskoleförordningen följer att om examensbeviset skall avse utbildning vid mer än en högskola, skall beviset utfärdas av den högskola där studenten senast har godkänts i prov eller har slutfört sin utbildning, om inte de berörda högskolorna i det enskilda fallet har kommit överens om annat.

I examensordningen anges bland annat följande.

Magisterexamen med ämnesdjup
Magisterexamen med ämnesdjup uppnås efter fullgjorda kursfordringar om sammanlagt minst 160 poäng. I huvudämnet krävs fördjupade studier på 80-poängsnivån med godkänt resultat.

Mål
De allmänna målen i 1 kap. 9 § högskolelagen samt de mål som respektive högskola bestämmer.

Övrigt
För att få magisterexamen med ämnesdjup skall studenten ha fullgjort ett självständigt arbete (examensarbete) om minst 20 poäng eller två om vardera minst 10 poäng. Detta/dessa skall ingå i huvudämnet. I huvudämnet får 40 poäng från forskarutbildning tillgodoräknas.

Överklagandenämndens bedömning

Av KTH:s lokala regler för examina inom grundläggande högskoleutbildning framgår att vid lärosätet tillämpas ett krav för magisterexamen med ämnesdjup som bland annat innebär att av den föreskrivna poängomfattningen för examen skall minst 40 högskolepoäng vara examinerade av KTH.

Vidare framgår av handlingarna i ärendet att DE fullgjort utbildning vid Högskolan i Kristianstad, Uppsala universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och KTH. Under sådana omständigheter skall enligt 6 kap. 17 § högskoleförordningen examensbeviset utfärdas av den högskola där studenten senast har godkänts i prov eller har slutfört sin utbildning, om inte de berörda högskolorna i det enskilda fallet har kommit överens om annat. DE:s talan får uppfattas på så sätt att han gör gällande att det är KTH som i första hand skall utfärda begärt examensbevis. KTH har inte gjort gällande någon avvikande uppfattning i denna fråga. Överklagandenämnden utgår därför vid sin prövning från att det är KTH som i första hand skall pröva frågan om examensbeviset.

I ärendet är ostridigt att DE uppfyller examensordningens krav på poäng och fördjupning för att få begärd magisterexamen. Han har dock inte fullgjort utbildning om 40 poäng vid KTH, utan endast examensarbetet om 20 poäng.

Varken 6 kap. 15 § eller 17 § högskoleförordningen eller examensordningens bestämmelser uppställer något krav på att ett visst poängantal skall vara fullgjorda vid det lärosäte som skall utfärda examensbeviset, i detta fall KTH. Frågan som Överklagandenämnden har att ta ställning till är därför om KTH på egen hand - med stöd av sin lokalt beslutade regel - har rätt att kräva av DE att minst 40 poäng av de kurser som ingår i hans examen skall vara examinerade av KTH för att examensbevis skall utfärdas. Denna frågeställning berör de allmänna förutsättningarna för en högskola att utfärda generella regler som är bindande för enskilda studenter i ärenden om examensbevis. Överklagandenämnden gör härvid följande överväganden.
I 8 kap. 11 § regeringsformen anges att om riksdagen enligt detta kapitel bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter i visst ämne, kan riksdagen därvid medgiva att regeringen överlåter åt bland annat förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser i ämnet. Enligt 8 kap. 13 § första stycket regeringsformen får regeringen genom förordning besluta 1. föreskrifter om verkställighet av lag, 2. föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen. Enligt tredje stycket samma paragraf får regeringen i förordning som avses i första stycket överlåta åt myndighet under regeringen att meddela bestämmelser i ämnet. - Myndigheter under regeringen saknar enligt regeringsformen egen normgivningskompetens och kan meddela föreskrifter endast efter bemyndigande i förordning (RÅ 1997 ref. 50).

Högskolereformen från år 1992-93 innebar bland annat att ett i många avseenden detaljerat nationellt regelverk ersattes av mer allmänt hållna bestämmelser för högskolornas verksamhet. Reformen förutsatte att högskolorna i viss utsträckning utfärdar egna bindande och generella regler, dvs. föreskrifter. Som framgår av redovisningen ovan följer dock av regeringsformen att högskolorna - i likhet med andra myndigheter - saknar egen normgivningskompetens och endast kan meddela föreskrifter efter bemyndigande. I 5 kap. 6 § högskolelagen (1992: 1434) finns ett bemyndigande från riksdagen till regeringen där det anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter angående högskolan. Regeringen har bland annat i högskoleförordningen (1993:100) gett vissa särskilda bemyndiganden för högskolorna att utfärda föreskrifter i vissa frågor. Utöver detta anses det att högskolorna också kan utfärda generella, icke-bindande rekommendationer om tillämpningen av föreskrifter i bland annat högskoleförordningen i form av allmänna råd. Sådana regler kräver inget bemyndigande. Därutöver får högskolorna utfärda andra generella regler som varken är föreskrifter eller allmänna råd, till exempel olika sorters policydokument och riktlinjer m.m. (se Högskoleverkets rapport 1999:5 R: Högskolornas regler och delegeringssystem, m. v. hänv.).

Av det sagda följer att utöver de föreskrifter som högskolorna kan ha rätt att utfärda med stöd av bemyndigande från regeringen föreligger också en möjlighet för högskolorna till tolkning av högskoleförordningens bestämmelser som kan ta sig uttryck i allmänna råd, riktlinjer och andra typer av lokala regler. Högskolornas lokala regler måste dock härvid vara förenliga med högskoleförordningens bestämmelser (jfr Överklagandenämndens beslut 2003-12-12, reg.nr 43-307-03).

Högskoleförordningens examensordning innehåller inte något tydligt bemyndigande för högskolorna att utfärda egna lokala föreskrifter i examensfrågor. Som framgår av examensordningen har högskolorna dock rätt att utöver de allmänna målen i 1 kap. 9 § högskolelagen (1992:1434) bestämma lokala mål för exempelvis magisterexamen. Detta stadgande får (i brist på annat) anses innebära ett bemyndigande för högskolorna att i viss utsträckning utfärda egna föreskrifter. Frågan är dock om denna rätt att bestämma lokala mål för en examen innefattar ett bemyndigande för KTH att utfärda en föreskrift med den i ärendet aktuella innebörden.

Avgörande för denna fråga är hur begreppet "mål" skall tolkas. I 1 kap. 9 § högskolelagen, till vilken examensordningen hänvisar, anges att den grundläggande högskoleutbildningen skall ge studenterna förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar, förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, samt beredskap att möta förändringar i arbetslivet. Vidare anges att inom det område som utbildningen avser skall studenterna, utöver kunskaper och färdigheter, utveckla förmåga att söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå, följa kunskapsutvecklingen, och utbyta kunskaper även med personer utan specialkunskaper inom området. Med "mål" avses således här någon form av kunskap, färdighet, förmåga, insikt eller liknande som skall uppnås genom den fullgjorda högskoleutbildningen. Högskolorna får mot denna bakgrund anses ha bemyndigande att genom egna examensföreskrifter ange sådana lokala mål samt i viss utsträckning även ange hur dessa mål skall uppnås. Högskolorna har således rätt att utfärda föreskrifter om villkor för att studenten skall erhålla ett visst förled eller efterled till sin examen eller krav på de s.k. breddningsämnenas omfattning i examen (se t.ex. Överklagandenämndens beslut 1998-09-30, reg.nr 43-333-98, och 1999-06-10, reg.nr 43-174-99, jfr även Ds 2004:2, sid 96). Att examensordningen skulle ge utrymme för det synsätt som återspeglas i den aktuella lokala regeln kan dock varken utläsas ur högskolelagen, högskoleförordningen eller dess förarbeten. I stället kan det noteras att utbildningsutskottet vid behandlingen av förslaget till nu gällande högskolelag underströk vikten av att den lokala friheten att organisera studierna och bestämma om innehållet inte leder till minskade möjligheter för studerande att flytta mellan läroanstalter (bet. 1992/93:UbU3, sid. 28). Överklagandenämnden anser därför att det inte kan utgöra ett särskilt "mål" i högskoleförordningens mening att minst 40 poäng i en magisterexamen skall vara examinerade vid en viss högskola. Inte heller kan det vara ett nödvändigt villkor för att uppnå ett lokalt bestämt utbildningsmål att studier av den aktuella poängomfattningen skall vara fullgjorda vid just det egna lärosätet.

Med beaktande av det anförda finner Överklagandenämnden att KTH:s lokala regel får anses gå utöver vad som kan föreskrivas med stöd av examensordningens bemyndigande. Något annat bemyndigande som skulle ge KTH rätt att utfärda denna föreskrift föreligger inte. KTH:s regel kan därför inte betraktas som en sådan bindande föreskrift som medför att Överklagandenämnden skall avslå DE:s yrkande om examensbevis.

Frågan återstår dock om det härutöver framkommit skäl för Överklagandenämnden att - med beaktande av den lokalt tillämpade regeln och vad som i övrigt anförts i ärendet - ändå avslå DE:s yrkande om examensbevis.

KTH har i sitt yttrande hänvisat till kvalitetsskäl som grund för kravet att en betydande del av ämnesstudierna skall genomföras vid den egna högskolan i stället för vid annan högskola. Lärosätet har emellertid samtidigt vitsordat att DE:s åberopade utbildning, kurser fullgjorda vid andra statliga universitet och högskolor som omfattas av Högskoleverkets kvalitetskontroll, uppfyller övriga krav för examen. DE:s examensarbete inom huvudämnet har för övrigt fullgjorts vid KTH. Vid angivna förhållande kan det inte anses föreligga några avgörande kvalitetshänsyn som utgör skäl att vägra DE begärt examensbevis. I det uppkomna läget skulle en tillämpning av den lokala regeln innebära att DE inte får det examensbevis han har rätt till enligt 6 kap. 15 § och 17 § högskoleförordningen. Överklagandenämnden finner med hänsyn till detta att KTH:s lokala regel inte kan anses förenlig med högskoleförordningens bestämmelser. Regeln beaktas därför inte vidare av nämnden vid prövningen av DE:s överklagande.

På anförda grunder och då DE i övrigt uppfyller kraven för examen skall överklagandet bifallas.

Nämndens avgörande

Överklagandenämnden för högskolan bifaller överklagandet och förklarar att DE skall få begärt examensbevis.